Tycker synd om mig, eller????
Idag skrev jag på facebook att jag tycker synd om mig själv. Sen frågade jag om man fick det. Fick genast positiva svar, men en kompis skrev: Absolut inte ;)
Vet att hon inte menar så, men det fick mig att börja tänka!
Jag tycker synd om mig idag för igår hände något. Jag kunde inte resa mig upp från golvet. Ryggen låste sig och det gick bara inte. Rulle var inte hemma, men Moa var. Hon ville hjälpa mig, men hur lätt är det för en 9 åring? Dessutom är det lättare att göra det själv. Kom iaf upp och tog mig till soffan. Där märkte jag att jag inte ens kunde röra benen! Har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv och samtidigt ville jag inte visa det för Moa för jag såg på henne att hon var jätte rädd och väldigt orolig.
Men jag fick i mig en tablett och sakta men säkert kunde jag börja röra benen. Kom in till sängen men kan inte ens vända mig om i sängen och vet inte hur jag skall ligga men lite mer smärtlindring somnar jag iaf. Imorse (efter att jag sjukanmält mig) kommer Moa in till mig i sängen och frågar:
Mamma, kan du röra dig idag?
Jag tycker så synd om henne! Hon har en mamma som vissa dagar inte kan göra något med henne. Men tror inte hon tänker så, för just nu är hon ute och leker med kompisar. De har cyklat till affären och köpt glass och nu cyklar de runt på gården.
Jag har ett jobb, där (de flesta) verkade tycka det var roligt att jag kom tillbaka. Har en man som ställer upp till 100%, som tvättar, städar och lagar mat när jag inte kan det!
Har en underbar familj och flera vänner jag vet att jag kan ringa mitt i natten om det händer något eller jag bara behöver prata (ni vet säkert vilka ni är, även om det ibland är långt mellan samtalen/träffarna vet ni att jag ställer upp för er och jag vet att ni gör det för mig med).
Så, bara för jag ligger i soffan och inte kan göra så mycket, måste jag inte tycka synd om mig!
Vissa har inte ens rent vatten!!!!!
Så alla där ute, sluta tycka synd om er, det finns alltid någon som har det sämre......
Vet att hon inte menar så, men det fick mig att börja tänka!
Jag tycker synd om mig idag för igår hände något. Jag kunde inte resa mig upp från golvet. Ryggen låste sig och det gick bara inte. Rulle var inte hemma, men Moa var. Hon ville hjälpa mig, men hur lätt är det för en 9 åring? Dessutom är det lättare att göra det själv. Kom iaf upp och tog mig till soffan. Där märkte jag att jag inte ens kunde röra benen! Har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv och samtidigt ville jag inte visa det för Moa för jag såg på henne att hon var jätte rädd och väldigt orolig.
Men jag fick i mig en tablett och sakta men säkert kunde jag börja röra benen. Kom in till sängen men kan inte ens vända mig om i sängen och vet inte hur jag skall ligga men lite mer smärtlindring somnar jag iaf. Imorse (efter att jag sjukanmält mig) kommer Moa in till mig i sängen och frågar:
Mamma, kan du röra dig idag?
Jag tycker så synd om henne! Hon har en mamma som vissa dagar inte kan göra något med henne. Men tror inte hon tänker så, för just nu är hon ute och leker med kompisar. De har cyklat till affären och köpt glass och nu cyklar de runt på gården.
Jag har ett jobb, där (de flesta) verkade tycka det var roligt att jag kom tillbaka. Har en man som ställer upp till 100%, som tvättar, städar och lagar mat när jag inte kan det!
Har en underbar familj och flera vänner jag vet att jag kan ringa mitt i natten om det händer något eller jag bara behöver prata (ni vet säkert vilka ni är, även om det ibland är långt mellan samtalen/träffarna vet ni att jag ställer upp för er och jag vet att ni gör det för mig med).
Så, bara för jag ligger i soffan och inte kan göra så mycket, måste jag inte tycka synd om mig!
Vissa har inte ens rent vatten!!!!!
Så alla där ute, sluta tycka synd om er, det finns alltid någon som har det sämre......